Skivkväll No.5

Lämna en kommentar

Nyligen träffades vi igen, efter mycket ståhej för att få till en skivkväll. Det är inte lätt att vara så hiskeligt populära att vi inte ens kan träffas tre personer utan att bli antastade, trakasserade, få skrivna autografer och tvingas posera inför kamerorna. Det börjar bli lite påfrestande faktiskt!

Discovery

Discovery

Kvällen (som egentligen var en eftermiddag) blev en aningen ryckig. Frejdige Fredrik hade inte riktigt förbereda sig så mycket han står i under dagarna och nätterna. Rådiga Robert hade två mycket bra val, som stod sig väl i all konkurrens. Dåniga Daniel hade alltför många skivor med sig och var tvungen att välja ett urval.

Allt inleddes med att Fredrik spelade det udda Discovery (nej, inte albumet av gudabenådade Daft Punk). Det var en öppen flört med Daniels musiksmak, men höll inte måttet hela tiden. Fredrik själv ansåg att enbart två låtar var bra. Robert tyckte att det aldrig lyfte och påminde ”om för mycket 19-åring”. Dugligt, men inte särskilt imponerande alltså.

För att fortsätta på det halvt elektroniska bjöd Robert på hyllade James Blake.James Blake Meningen var att få lyssna till en auto-tune-effekt som inte förgyllde rösten, utan snarare gjorde den spräckligare och ömtåligare än vad regeln är (lyssna exempelvis på monotona Black Eyed Peas för en lektion i hur man missbrukar denna effekt på värsta sätt). Superminimalistiskt och skickligt sammanvävt. I en ovan lyssnares öron (eller någon som blivit förstörd av auto-tunen i radions slaskpop) skulle resultatet låta ofärdigt och dåligt. Vi håller däri icke med!

Således slängde Fredrik in lite Aphex Twin, i syfte att bygga på stämningen av elektronisk musik, må vara nu från 1990-talets mer rave-liknande era. Att denna herre ska till Arvikafestivalen tycks få alla elektronica-lyssnare att dregla av åtrå.

Daniel fick chansen att bjuda på helylle Fink och dennes mjuka, schyssta gitarrplånk, ackompanjerat av bra rytmer. Tveklöst ett gott val, eftersom hela trion diggade låtarna. Inget elektroniskt spår återfanns, så ryckte Robert ut för att charma oss mer med elektronisk musik. Denna gång från Danmark (ett bra underligt ställe): Lule Rouge. Tungt rullande och flytande dansk musik pumpades ut ur Fredriks tuffa, reparerade högtalare. Vi fann starka drag av Faithless på sitt bästa humör och Burial, den dovt, mörka engelska musikern. Intressant också att höra en text som inte var på engelska eller hemspråket! Sådant uppskattar vi mycket!

Vi fortsätter på det minimalistiska och personliga

En mängd politiska diskussioner drog igång, men Fredrik lyckades spela låtar från tre band. Först ut kom Themostatic, (som inte finns längre)med starka drag av Robyn och Zeitgeist. Efter det kom ett band som verkligen personifierar Fredriks musikstil: Belfegore. Vill man försöka nå hans musikhjärna, är det helt enkelt bara att sätta på något av deras album! Och det låter faktiskt bra! Riktig gothmusik! Tredje valet föll på Pluxus, för att återvända till blip-blop och det elektroniska temat! Mycket bra och ordentlig musik!

Bonobo

Daniel spelade sitt andra val: Bonobo. Vackert, fint och det växer fram, var kommentarerna under låtarna. (För de intresserade kan nämnas att Fink och Bonobo gjort musik ihop.) Alla tre njöt och allt var frid och fröjd.

Politikdiskussionerna fortsatte, ackompanjerade av bland andra Yeah Yeah Yeahs och Arcade Fire. Sist men inte minst började Robert spela låtar från en mycket hemlig DJ-lista, som kommer att höras i sin helhet i maj månad för ett utvalt få!

Annonser

Futuramakväll

Lämna en kommentar

För en gångs skull ska den underbara Kartläggartrion uppdatera omedelbart – det som kallas ”laijv”. (Eller?)

Just i detta nu sitter vi hemma hos Fredrik och ska äta mat och titta på senaste säsongen av den tecknade serien Futurama.

Robert och vår fjärde medlem, för kvällen, Miriam tittar spänt på Fredrik, som dessvärre stirrar in i kameran hellre än att laga mat.

Kartläggartrion utmanad!

2 kommentarer

Att Kartläggartrion var berömd, och rönt stor uppmärksamhet, visste vi redan. Men att den var så fruktad hade vi inte en aning om! Förra veckan blev vi nämligen utmanade av en ung kvinna via Facebook. Eftersom vi inte är fegisar eller rädda för att förlora tackade vi ja till utmaningen! Eftersom vi varken är besserwissers eller insnöade vinnarskallar fruktade vi intet!

Vår nemesis heter Mia och var mäkta glad att få bli hembjuden till en äkta medlem av Kartläggartrion i syfte att försöka spöa trion i ett gammalt klassiskt, analogt spelMIG 4. Men hon nöjde sig inte med att spela ensam, utan allierade sig med Daniels sambo Miriam.

För det första handlar inte spelet om att flyga stridsflygplan – något vi trott hela tiden! Alla gamla nog att ha sett amerikanska actionfilmer från 1980-talet vet att MIG endast har en betydelse: MiG. Det var en grym besvikelse att inse att vi inte skulle få spela ett riktigt spel eller ett analogt sådant baserat på flygplan. (Vi är och för sig inte särskilt intresserade av flygplan…)

Men innan vi hann börja spela bjöds ännu en frispelare och gäst in – Jon. Därmed hann alla äta lite hembakt pizza, chokladtårta och godis (blandgodis och läskeblask) innan spelet verkligen började. Det bestämdes att vi skulle spela var och en för sig, i syfte att inte skämma ut gästerna och krossa framtida hopp om nya spelkvällar.

Spelet var knepigt. Likt en omgjord form av Trivial Pursuit, fast med ännu mer slump. Det räckte inte med att bara besvara frågorna korrekt, man var dessutom tvungen att få rätt tecken från tärningarna. Annars fick man inget kryss och kom inte närmare att vinna (det finns varken spelplan eller ”mål”)!

Bland de vackra saker vi lärde oss kom inte från spelet, men var följande:

  • Fredrik lanserade teorin om franssläpp, en flyktegenskap där man släpper sina fransar i ett  moln och kan fly
  • Mia gav oss ett nytt namn på filmen Brokeback Mountain: Bögarna på Berget
  • Robert undrade vad plural av Wii Fit heter: Wii Fii-ta?
  • Ordspråket ”Håll dig i skinnet, annars för du dig ett skjut av en björn
  • Att Fredrik är snäppet mer utvecklad och graciös än en slamkrypare. Hmm?
  • Att Kartläggartrion ska lära sig det periodiska systemet

Mot slutet av spelkvällen hade Fredrik fått i sig så mycket socker att han började slicka på dekorationsstenar. Han gav oss också ett relaterat länktips: Extreme food. Det gick trögt. Alla började få in sina kryss. Men den andra tärningen, som skulle godkänna kryssen, vägrade vara med och de flesta frågor förblev kryss-lösa. Efter tre timmar struntade vi i den och simplifierade spelet avsevärt! Alla rätta svar belönades med ett kryss.

De vackra orden ”i en demokrati kan alla vinna” yttrades och vi instämde såklart. Men efter tre-fyra timmar visade det sig att Robert kommit ikapp och… vann! KARTLÄGGARTRION VANN!

De övriga tyckte inte det var rätt av oss att plötsligt vara formerad som en enhetlig trio. MEN det var inte vi som ville spela i lag från början! Det var inte vi som tagit initiativet att utmana en enhetlig trio! Fredrik avslutade med de bevingade orden ”det var ingen överraskning, men det var roligt i alla fall!

Vinnaren är Robert och Kartläggartrion!

Pappret säger allt!

Skivkväll No. 4

Lämna en kommentar

Det är nästan ett år sedan vi senast hade en ”offentlig” skivkväll i den underbara Kartläggartrion. Det var således äntligen dags för en ny exklusiv kväll med musik, enbart för medlemmarna själva!

Fredrik började värma upp oss med Hunx and his Punx låt Good kisser. Framför allt ville han få oss att beskåda den udda videon. (Tack vare storartade Spotify har vi ju möjlighet att hjärntvätta er alla att lyssna på vår överlägsna musikstil. Knappa bara in band/artistnamnen på Spotify och de flesta kommer faktiskt att finnas där!)

Ja, just det… Därmed trillade vi in på shounen-ai / yaoi, vilket är en genre inom anime och manga. Ämnet är homosexuell attraktion eller kärlek mellan killar, som läses av tjejer och kvinnor.

The XX

Smakfullt omslag på det självbetitlade albumet

Medan Fredrik presenterade The XX och deras självbetitlade album (som är lugn, cool och ”trevlig” alternativ rock musik, som ett slags mindre pompöst och enklare Dead Can Dance), kom vi in på ämnen som nazism, Sverigedemokrater, islamister, Khoranen, för att slutligen åter hamna i diskussionen om sex och sexualiteter. (The XX påminner som vi ser om XXX, något som utnyttjas i sexsvängen…)

Tredje bandet herr Fredrik presenterade var Deastro genom albumet Keeper’s. Daniels första analys var att det finns liknande drag med Interpol. (Nu pratar vi inte om att Interpol skulle ha en polisstyrka med blåsorkester och slagverk, utan ett alternativt rockback.)

Deastro

Albumet Keeper's

Fredrik tyckte att det var perfekt electropop, eller indieelectro, eftesom indiefolket är som bläckfiskar och suger åt sig allt de tycker är bra och stämplar det som indie. Därmed kom vi genast på att diskutera se… musik! Emo-trenden som svepte över oss för några år sedan, dess ursprung (troligtvis screamo) och goth. Riktig gothkultur.

Phantogram & Octopus Project

Phantograms "Eyelid movies" och The Octopus Project

Två andra instick kom från Fredrik, Phantogram och albumet Eyelid movie och ett ”utdrag” från The Octopus Project.

Robert tog vid med det ganska udda projekt: Treepee med en låt från Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Dub Band. 🙂 Robert är experten på musik från olika labels (skivbolag, ofta baserade på Internet, med ”mindre” artister, dvs mindre kommersiella artister). Skivbolaget är polskt, och polackerna är knappast kända för vare sig musik eller skivbolag. Men herr Robert hyser stora förhoppningar på framtida elektronisk musik från Ryssland och arabiska länder, med en annan uppbyggnad än den västeuropeiska. Han myntade dessutom vackra genrenamn som ”laptopreggae” och ”Designer dub”, med tanke på att folk gör reggae i hemmet på sin bärbara dator eller att ”innekillar” med designerkläder kan göra dubmusik. Kom ihåg vem som myntade det sista ordet!!

Mikael Fyreks "Echoes of friendship"

Mikael Fyreks "Echoes of friendship"

Andra artisten från Robert blev Mikael Fyrek med sitt album Echoes of Friendship. Vi började genast tänka på ambient, elektronica och filmmusik. Mycket mjuk och fin musik, som i slutet stegrade sig och blev lite hårdare. We like!

Plötsligt dök superhjältar upp, liksom vapenstinna miliser och den amerikanska författningen, varpå vi fick ett uppslag till nästa onda superhjälte: Batman-Yoda. Robert berättade om den mycket intressanta tecknade serien The Adventures of the Unemployed Man. Definitivt en serie ni ska kolla upp, även om ni hyser förakt mot tecknat (fy på er)!

Efter lång (baah!) väntan var det så Daniels tur att få spela upp musik, som gick i mainstreamens spår: Gorillaz årsgamla Plastic Beach. För att inte förirra sig från ämnet visar det ju sig att Gorillaz är ett tecknat band. Skruvad hip-hop med influenser från Aladdin (ja, den tecknade filmen), rock, electronica och 80-talsmusik är väl sammanfattningen från de fyra låtarna vi lyssnade till från detta album.

Gorillaz and Black Moth Super Rainbow

Gorillaz "Plastic beach" och Black Moth Super Rainbows "Eating us"

Fredrik tog över för att sprida lite Air-liknande musik: albumet Eating Us av Black Moth Super Rainbow (som dessutom gjort ett album ihop med ovannämnda The Octopus Project). De låter som ett skitigare, mer akustiskt Air, som knappast är kända för trummor eller ren och klar engelska. Eller som Robert så galant uttryckte det: ”Inte så fluffigt som Air.

Smidig och kvick som han är, Fredrik, lyckades han även snabbt introducera ett alternativt rockband vid namn The Pains of Being Pure at Heart. En form av snabb snällrock, eller snällpunk från 1980-talet, fyllde våra öron mitt i allt snack om tecknade serier och politik. Vi måste även tillägga att albumen liknat ett klassiskt punkomslag blandat med fotografi, medan singlarnas omslag liknar väldigt vackra tavlor. Beskåda deras yttre skönhet nedan!

The Pains of Being Pure at Heart

Självbetitlat album samt singlarna "Heart In Your Heartbreak" och "Say No To Love"

Robert tyckte så att det var dags för lite finkultur med smäktande sång och djupa texter. Därav följande musikvideo!

Much Against Everyone's Advice

Soulwax "Much Against Everyone's Advice"

Därav tyckte Daniel att det blev för söligt och fick in lite riktig finkultur: Soulwax. För en riktig musikintresserad är Soulwax ett belgiskt rockband, bestående av två extremt produktiva och legendariska bröder. De är minst lika kända som 2 Many DJs, där duon spelar och mixar andras låtar, så kallade mashups. Albumet Much Against Everyone’s Advice släpptes förra seklet och håller väldigt hög klass för att vara från ett sånt primitivt århundrade (och årtusende, icke att förglömma).

Värden Fredrik ville inte förpassa ett gyllene tillfälle och få in ännu lite mer udda musik från diverse småband och artister. Han introducerade oss till casiotone for the painfully alone. Denna artist kommer ifrån Portland, USA, och har ett digert register av album. Vi fick tillfälle att lyssna på några enstaka. Påminner om ett snällare Le Tigre, med drag av electropop/electrorock. Vilket instrument som är killens främsta behöver vi nog inte nämna…

The Books bland böcker

Duon The Books

Såklart skulle vi tvingas lyssna till ett mycket udda projekt från USA: The Books. Det här kan antingen vara antingen genialiskt eller ren skit, enligt många: till synes spontant musicerande och pratande vid ett bord. Lyssnar man noga hör man att dessa killar verkligen hanterar sina instrument…

För att inte Fredrik skulle kunna briljera högst var Robert inte sen med att kontra genom att presentera den genialiske italienaren Diego Stocco. Denna italienare konstruerar sina egna instrument alternativt använder träd och sand för att skapa musik eller rytmer. Besök hans sajt på Vimeo här. I hans portfolio finns musik till filmer och TV-spel. Varning utfärdad: Du kan få smärre prestationskrav och känna dig mindervärdig!

Nördarnas revansch!

Lämna en kommentar

Bill Gates lär ha sagt ”Be nice to nerds. Chances are you’ll end up working for one.” Det är en väldigt träffande kommentar, i synnerhet när man ser den i backspegeln. Låt mig förklara!

1996-97 gick jag i nian på högstadiet. Datorer var otroligt fascinerande och hade varit så sedan 1987-88 när jag och lillebror fick en Commodore 64 av mormor och morfar. Nördar var ordet för sådana personer. Nördar som var likbleka i brist på solsken, hade mjäll i hela huvudet och unkna pormaskar överallt. På TV berättade tjejer att de absolut inte var intresserade av sådana killar. (Såna var för övrigt en benämning på homosexuella t.ex. i Göteborg på 1950-talet.)

Sommaren 1998 satt jag och några kompisar och spånade på om vi inte borde bli programmerare. Silicon Valley skrek efter unga, villiga (killar) personer, redo att påbörja sina raketkarriärer inom det förlovade landet ”Informationsteknologi”. Vi kom inte särskilt mycket längre än lite HTML och Virtual Basic. Vi spelade mest StarcraftJedi Knight och Age of Empires.

2000-2001 sprack den så kallade IT-bubblan i tusen bitar och många (mer eller mindre påhittade) företag och projekt utplånades. Svenska Dagbladet lade ner sig hemsida för nyheter. Boo.com kollapsade under sin fejkade existens, liksom svenska undret Framfab.

MicrosoftAppleYahoo och Google överlevde (såklart flertalet andra). Men inte bara överlevde utan expanderade under de närmaste åren. Idag har exempelvis Apple ett kapital på cirka 350 miljarder kronor – mer än många länder.

I samhället var det inte längre aktuellt att, inom en överkomlig framtid, inhandla mat, kläder och tjänster från virtuella butiker för att få dem i verkligheten. Det var inte coolt att studera IT på högskolor eller universitet. Det hade, tillsynes, bevisats vara en trend. En utdöende sådan som varit totalt uppblåst av pengar. Den där branschen med helt galna idéer, där arbetstiden bestod av att hänga i hängmattor, spela spel, köpa fjantiga prylar, hade visat sig vara en falsk dröm. Inga drömmar skulle längre hålla i IT-världen.

I’m not a nerd. I used to be one, back 30 years ago when nerd meant something.” Så börjar Patton Oswalt sin långa, härliga text om nördarna. Vi har växt upp i olika årtionden och har därför olika perspektiv på vad som är nördigt och nördar. Han sammankopplar nörd med att spela (analoga) rollspel, att läsa Stephen King, lyssna på post-punk, titta på Monty Python, TV-spel och science-fiction. Jag kopplar ordet nörd till datorer, dataspel och TV-spel och ett (o)hälsosamt intresse för oanimerade tillbehör till datorernas värld. Såklart anser Oswalt att det gått utför sedan 1987, då han händelsevis trädde in i vuxenvärlden. Då hade jag precis börjat skolan. Han skriver om det som saknas och fattas, medan jag nog snarare har ett annat perspektiv: hylla och dissa.

Jag har frågat några personer varför det är så intressant eller spännande med nördar. Eftersom jag är nörd tycker jag det är fascinerande att plötsligt (mer eller mindre) upptäcka att den kunskap man samlat på sig faktiskt är otrolig positiv och att andra människor är helt beroende av det jag gör. Att jag blir polare med IT-teknikerna på jobbet enbart för att jag kan snacka som dem. De/Vi som varit så föraktade och baktalade.

Det främsta svaret jag fått är att nördar kan prata passionerat om någonting så obskyrt som en USB-port. Att passionen är kreativ och underbar. När jag växte upp var det snarare beviset på att man var totalt förtappad och dum i huvudet. Att man, i den heterosexuella matrisen (där kvinnor och män alltid ska älska varandra), aldrig skulle få ett förhållande, eller inte ens uppmärksamhet värd namnet.

IT-världen är nu starkare än någonsin tidigare. Hela länder är beroende av de där nördarna (nja, alla som arbetar inom IT är inte nördar), som förser oss alla med bredband, nätverk, program, operativsystem, dataspel, TV-spel, applikationer, smart phones och, framför allt, status. Den som har en iPad är fan så mycket coolare än någon som har en fin fåtölj hemma. Statusen är otroligt viktig. Nörden kan få system att fungera som ingen annan: det digitala nätverket hemma som visar på att man är med i tiden och har ett coolt hem; eller applikationer som synkar mobilen, iPoden och datorn på ett sätt vi inte trodde skulle ske.

En parallell är hur det tecknade letat sig in i det coola och statusfyllda. Vi har fått se filmatiseringar av Scott PilgrimKick-AssWatchmenSpider-Man,DaredevilV for Vendetta, Iron Man, Transformers, Sagan om Ringen-trilogin och, den mer udda, American Splendor på ett årtionde. Vem hade trott att tecknade serier (eller ett mastodontverk) skulle göra sig så väl på filmduken, med erkända och kända skådespelare i rollerna?

Förändringen är att nördar också kan träna, bli muskulösa och ha solbränna. Det hade absolut inte nördarna på 80- eller 90-talet. Programmerarna på Electronic Arts och Google har träningspass under sin arbetstid. En nörd kan vara vältränad, leva hälsosamt och vara snuskigt rik.

Att de stora IT-företagen inte kollapsade berodde på en stor sak – de var IT-företag på riktigt. Microsoft producerade program och operativsystem; Apple producerade dator och utrustning, program och operativsystem; Google sysselsatte sig enbart med Internet, liksom Yahoo. Många av de som kollapsade var ju faktiskt hybrider eller påhittade luftslott, däribland Boo.com (kläder). Företagen är idag gigantiskt stora och rika.

Oswalt menar att alla numera kan kalla sig nördar, geeks eller otaku (japanska för fanatisk, oftast vad gäller manga och anime). Han anser att det är felaktigt. Här möts vi faktiskt. Jag tycker också att man inte kan vara nörd och helt såld på antikviteter, att en geek är hyperintresserad av Vampire Diaries eller en otaku sysslar med matlagning. Nördar (liksom de övriga två orden) är reserverade för det som faktiskt är lite udda, mer exklusivt och konstigt. Liknande ordet queer har betytt för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Bara för att samhället börjat acceptera exempelvis homosexuella mer innebär inte att samhället är queer, eller att en person som känner många homosexuella är queer.

Visst att många kanske kan spela TV-spel, läsa en tecknad serie eller veta att en bärbar dator har Windows 7. Det innebär inte att man plötsligt är en nörd eller ens kan någonting särskilt om dessa saker. För det krävs en särskild passion att förstå det mer udda och onödigt nödvändiga: vissa fiender i Super Mario 2 heter Bob-Omb (som bandet Scott Pilgrim spelar i), att det tog Hayao Miyazaki 13 år att färdigställa Nausicaä (som är ett påhittat antikt, grekiskt namn, mer eller mindre) och att det är 18 år mellan Windows 3.1 och 7). Vad jag vill ha sagt med allt detta är enkelt:

Jag dyrkar jPodDu vet nödvändigtvis inte ens vad det är.

Jag är en nörd. Det är nödvändigtvis inte du.

Det är jag som är cool nu. Inte du.

TRON: Legacy

Lämna en kommentar

Efter 28 år har det så varit dags för premiären av TRON: Legacy, uppföljaren till kultfilmen TRON. Som de nördar vi är i älskade Kartläggartrion, måste vi faktiskt recensera lite.

Samma skådespelare som i första filmen (Jeff Bridges som Kevin Flynn och CLU, Bruce Boxleitner som Alan Bradley. Att Bruce verkligen spelar Tron i denna film är väl ganska uteslutet. Däremot gör han en betydligt bättre skådespelarinsats än i första filmen!). Samma kulisser (eller liknande) och samma digitala värld – bara något uppdaterad och uppgraderad!

Kevin Flynn driver företaget Encom, skaffar en son tillsammans med en kvinna, som klassiskt nog dör (som i många andra filmer, det börjar bli lite tradigt!). Encom är stort och mäktigt, ett riktigt schysst kapitalistiskt företag. Dock försvinner Kevin en kväll och återvänder aldrig. Sonen är för ung och Alan blir utmanövrerad i styrelsen allt eftersom tiden går. Året är 1989.

2010 får Alan ett meddelande han vidarebefordrar till ovannämnda sonen Sam Flynn (Gareth Hedlund), som under denna tid mest underhåller sig själv med att jävlas med Encom, företaget han egentligen är huvudägare i. Och hux-flux råkar han digitalisera sig själv och befinner sig i datavärlden (The Grid) hans pappa funnit…

Sam/Gareth utgör filmens svaga länk vad gäller skådespelarna. Hans roll är kringskuren av stelhet och machoideal. Hans största bedrift är att faktiskt gråta, men i övrigt borde han ha fått mer utrymme att utveckla karaktären.

Quorra (Olivia Wilde) är bästa skådespelaren: lugn, behärskad och bekväm i sin roll. Men även hennes karaktär kunde behövt en aningen mer djup…

Jeff Bridges gör som Jeff oftast gör – glider med i en cool roll. I alla fall som Kevin Flynn, där han, åldrad, inriktat sig och sin visdom mot zen-buddhism. Det finns vissa liketer (överraskning!) med The DudeThe Big Lebowski. Som CLU är han desto mer beräknad och grym. Ett program designat att söka perfektion är Jeffs ultrasminkade andraroll i filmen. Intressant dualism.

Filmen har två stora behållningar:

  1. Specieleffekter och grafik! Den är väldigt snygg, vilket också hjälps av det svarta temat. Neonfärgerna får en att vilja dregla efter samma kläder eller varför inte ett sådant inredningstema i hemmet eller på jobbet?!
  2. Daft Punk! Vad fan annars?! Bara det att deras hjälmar utgör ett mode i filmen är coolt! När Daft Punk gör musik, lyssnar slavarna (däribland oss). När de gör filmmusik, kommer slavarna (däribland oss). Basen får sätena att vibrera, utan att överdrivet skada trumhinnorna, stråkarna smeker våra hjärtan och synthen… AAAAAHHH! Daft Punk är verkligen bäst på att göra perfekt avvägda synthmelodier, med klassiska åttiotalsljud och TV-spelsljud, utan att för den skull överdriva eller förstöra musiken. Det här ÄR TRON. Det här är skälet till att se filmen igen och att köpa soundtracket!

 

Too cool to be true!

Too cool to be true!

/Daft Kartläggartrion

TRON

2 kommentarer

I helgen träffades så åter den världsberömda Kartläggartrion. Det var första gången på flera månader vi faktiskt umgicks i syfte att göra något för vår trios räkning: beskåda 1982-års film TRON.

Mr. Frederico är ägare till denna film, eftersom han är ultranörden vad gäller filmer. Det är i jul 28 år sedan filmen hade premiär i Sverige. 28 år senare har uppföljaren TRON: Legacy världspremiär. (Mer om detta i nästa inlägg.) Något vi befarar kommer få oss att dregla är den fantastiska filmmusiken skapad av musikgudarna Daft Punk.

TRON utspelas som sagt i dataålderns begynnelse, när Space Invaders var ett av de allra största spelen och en galen gul typ försökte äta frukter i en labyrint.

Kevin Flynn (Jeff Bridges) är programmeraren som råkar hamna i den digitala världen, en värld som är kantig, färglös (förutom alla schyssta neonfärger). Till sin hjälp har han Tron, ett program som användaren (dvs människan) Alan Bradley (Bruce Boxleitner) styr. (Bruce, måste tilläggas, gör en extremt träig insats som skådespelare.) Det speciella med filmen är att flera roller är dubbla, dvs samma skådespelare utgör två roller, och att ambitionerna verkar ganska höga. Alla streckade neonfärgar är tydligen handmålade – djupt imponerande arbete!

Rent ärligt lämnar filmen dock en hel del övrigt att önska. Det kan bero på åldern, men även ganska usla klippningar, dåliga dialoger och inte allt för bra skådespeleri. Man märker tydligt att dagens skådespelare faktiskt är väldigt duktiga på att agera i ett närapå tomt, eller icke-existerande, landskap. De kan agera utan några som helst andra saker än sina egna kroppar och ändå få det att se ut som en hel värld omger dem. Jag kan knappast påstå att skådespelarna i Tron övertygar mig särskilt mycket.

Men, idén är trots allt spännande. Att filmen dessutom blivit en kultklassiker kan man inte heller debattera. Det är ett faktum. Den som tvivlar kan gå in här annars.

Att det finns en uppföljare nu är också det ett faktum, som vi tar oss an härnäst!

/Danielo

Older Entries