Nyligen träffades vi igen, efter mycket ståhej för att få till en skivkväll. Det är inte lätt att vara så hiskeligt populära att vi inte ens kan träffas tre personer utan att bli antastade, trakasserade, få skrivna autografer och tvingas posera inför kamerorna. Det börjar bli lite påfrestande faktiskt!
Discovery
Kvällen (som egentligen var en eftermiddag) blev en aningen ryckig. Frejdige Fredrik hade inte riktigt förbereda sig så mycket han står i under dagarna och nätterna. Rådiga Robert hade två mycket bra val, som stod sig väl i all konkurrens. Dåniga Daniel hade alltför många skivor med sig och var tvungen att välja ett urval.
Allt inleddes med att Fredrik spelade det udda Discovery (nej, inte albumet av gudabenådade Daft Punk). Det var en öppen flört med Daniels musiksmak, men höll inte måttet hela tiden. Fredrik själv ansåg att enbart två låtar var bra. Robert tyckte att det aldrig lyfte och påminde “om för mycket 19-åring“. Dugligt, men inte särskilt imponerande alltså.
För att fortsätta på det halvt elektroniska bjöd Robert på hyllade James Blake.
Meningen var att få lyssna till en auto-tune-effekt som inte förgyllde rösten, utan snarare gjorde den spräckligare och ömtåligare än vad regeln är (lyssna exempelvis på monotona Black Eyed Peas för en lektion i hur man missbrukar denna effekt på värsta sätt). Superminimalistiskt och skickligt sammanvävt. I en ovan lyssnares öron (eller någon som blivit förstörd av auto-tunen i radions slaskpop) skulle resultatet låta ofärdigt och dåligt. Vi håller däri icke med!
Således slängde Fredrik in lite Aphex Twin, i syfte att bygga på stämningen av elektronisk musik, må vara nu från 1990-talets mer rave-liknande era. Att denna herre ska till Arvikafestivalen tycks få alla elektronica-lyssnare att dregla av åtrå.
Daniel fick chansen att bjuda på helylle Fink och dennes mjuka, schyssta gitarrplånk, ackompanjerat av bra rytmer. Tveklöst ett gott val, eftersom hela trion diggade låtarna. Inget elektroniskt spår återfanns, så ryckte Robert ut för att charma oss mer med elektronisk musik. Denna gång från Danmark (ett bra underligt ställe): Lule Rouge. Tungt rullande och flytande dansk musik pumpades ut ur Fredriks tuffa, reparerade högtalare. Vi fann starka drag av Faithless på sitt bästa humör och Burial, den dovt, mörka engelska musikern. Intressant också att höra en text som inte var på engelska eller hemspråket! Sådant uppskattar vi mycket!
Vi fortsätter på det minimalistiska och personliga
En mängd politiska diskussioner drog igång, men Fredrik lyckades spela låtar från tre band. Först ut kom Themostatic, (som inte finns längre)med starka drag av Robyn och Zeitgeist. Efter det kom ett band som verkligen personifierar Fredriks musikstil: Belfegore. Vill man försöka nå hans musikhjärna, är det helt enkelt bara att sätta på något av deras album! Och det låter faktiskt bra! Riktig gothmusik! Tredje valet föll på Pluxus, för att återvända till blip-blop och det elektroniska temat! Mycket bra och ordentlig musik!
Bonobo
Daniel spelade sitt andra val: Bonobo. Vackert, fint och det växer fram, var kommentarerna under låtarna. (För de intresserade kan nämnas att Fink och Bonobo gjort musik ihop.) Alla tre njöt och allt var frid och fröjd.
Politikdiskussionerna fortsatte, ackompanjerade av bland andra Yeah Yeah Yeahs och Arcade Fire. Sist men inte minst började Robert spela låtar från en mycket hemlig DJ-lista, som kommer att höras i sin helhet i maj månad för ett utvalt få!
